Egentligen vill jag bara flika in (i min egen blogg!?) hur tyst det är här. På riktigt. Just nu är det knäpptyst. Inte ens datorn har börjat surra än. Kylskåpet säger ingenting. Inga bilar låter på vägarna utanför. Grannarna sover förmodligen. Det är verkligen tyst. Och när det är tyst kan man tänka. Klart. Och nu vill jag tänka på min dag. Som jag har spenderat med den bästa personen jag vet. Den enda personen vars armhår jag hade kunnat tänka mig väva ett tyg av. Som jag sedan hade sytt till en kofta och burit hela vintern. Varje dag. Just för att ända ut i armhåret finns det så mycket fint och så mycket kärlek, att inte världens alla smörsångare och begåvade poeter ihop hade kunnat lösa en tillräcklig konstruktion av ord som en beskrivning på allt detta. Jag kan inte hålla mig från att le när jag tänker på henne och jag kan inte tänka mig något ondare ont än ontet som skulle kännas i en värld utan. Aj liksom. Och nu ville jag inte vara blödig eller ens töntig, men lyckas mer än väl med allt och lite till. Därför säger jag nu hej och tack för kaffet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar