Sidor

onsdag 22 december 2010

kul jul och underbara unge

Ja. När man åkt bergochdalbana i minusgrader måste man borsta tänderna i varmvatten för att få upp någon form av okyla i kroppen. Det är kallt nu. Inte minus-18-kallt, men kallt. Tillräckligt för att få fötter att frysa i de varmaste kängor och att få snoret att forsa så mycket att de två borrar man har inte riktigt räcker till.

Jag och Marie firade jul på Liseberg. Eller ja. Vi firade väl inte riktigt men. Vi var där. Och det var jul. Eller, det är jul nu. Och vi var på Liseberg för att förstå det. Inte för att jag har några problem med att märka att julen är här allra redan. Jag har ju för satan bakat julgodis sedan november.
Det var hur som helst trevligt att mysa runt i äckelkyla bland skrikande barn, tomterenar (både i korv-format och livs levande) och alla de där miljoner små lampor som är upptejpade på alla buskar. Yes. Det var trevligt tills jag blev upptvingad i Rabalder. Bergochdalbanan alltså. Årets julgärning är i och för sig gjord, då vi förbarmade oss över den stackars tre-åring som lämnats att klara sig på egen hand i kö och åkning. Fy på sig, dumma mamma som klämt ut detta stackars flickebarn - bättre bör du veta.

När vi druckit fina hjärteprydda lattes på något slags café, fick det vara nog. Vi sa tack och hej till Liseberg för det här året och åkte varsin buss till olika platser.

Jag fick ett plötsligt sug på hönekaka, så det blev min middag. Hönekaka och bregott. Vilken kombo. Till denna fantastiska middag höll Emma mig sällskap. Precis som om jag skulle kunna motstå att titta på serien med samma delikata namn som mig själv. Dessutom älskar jag ju brittiska kostymdraman. Som förutspått, gillade jag även den här.

I förmiddags låtsades jag att jag var fullt frisk och gick med Linda till gymmet. Jag var nästan lite för sugen på att lyfta tunga grejer. Men oj vad svårt det är att hålla fokus när man är två.

Och det här är platsen där exakt hälften av mitt hjärta befinner sig. I mitt Monster.

För er som undrar vad det är frågan om: Jade ber mig knipa igen, så hon kan sjunga denna svenska julsång på egen hand. Det var ju ett år sedan nu, kanske hon övat något sedan dess.
Bedårande sate!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar