say no more

Torsdagsäventyr är grejen. Det är fint. Mycket, mycket bra om man är trött på skitväder och ocoola ledighetsdagar.
Ett halvkul yogapass inledde dagen som fortsatte med sushibuffé på andra lång med min kära mor.
Mot kvällning var det Moniques getto som gällde. Vi åt couscous, drack rödvin och lyssnade på det allra bästa. Det lila köket förvandlades till världen. När världen blev för liten, tog vi på oss de varmaste vantarna och åkte spårvagn till (åter igen) andra lång, för en öl på en bar. På en bar där vi inte vill gifta oss med någon. Egentligen ville vi kasta alla över stupet, men det var endast han i gröna byxor som förtjänade det på riktigt.
När vi uppnått maxantalet gäspar, var det dags att kramas hejdå och ta vagnen åt varsitt håll.

Och så kom fredagen. W O W. Fredag!? Det är ju idag man ska ut på äventyr igen. Egentligen. Det har ju liksom blivit någon slags tradition. Håhå jaja. Det är tur man har en trevlig säng att spendera kvällen i istället.
Innan dagens jobbpass hann jag med en power walk in till stan. Sol i ögonen och rinnande näsa. Finfint. Jag träffade min mamma på Café Pour Bon. Egentligen var jag där på uppdrag. Jag skulle spana in deras nya montrar. De var fula. Och stora. Men lunchbuffén var himlans god.

Nu har jag delat buss med en bensindoftande sjöman och tänkte sova några timmar innan det är dags att öppna cafét igen.