Varför tycker man alltid att det är en bra idé att ta av sig strumpbyxorna ut-och-in när man kommer hem mitt i natten/tidig morgon? Det blir ju liksom jättemycket jobbigare när man sorterar ut tvättad tvätt. Då tvingas man slita och dra i det tunna tyget med sina snustorra händer, och inte sällan blir det maskor.
På tal om sammanträffanden. Jag tjuvlyssnade på ett samtal som försigick mellan ett gäng högljudda ungdommar på bussen hem. En tjej berättade att hon alltid stötte ihop med en och samma person, varje gång hon stod och väntade på bussen i kuren. Det spelade ingen roll om hon skulle till skolan, till gymmet eller ut en lördagkväll. Inte heller spelade det någon roll när hon skulle hem. De lyckades alltid vänta på samma buss, på samma hållplats. Konstigt. Vem stalkar vem?
Jag tycker det är märkligt när man tycker sig se en person flera gånger, för att alltid inse att det inte är den man tror att det är. Till slut är det verkligen den här personen i alla fall. Det är liksom som att man framkallat ett möte. Det är min konstighet.
Jag är lite sur idag för att jag inte hunnit träna. Tvätt och synundersökning tog upp all min tid innan arbetet. Det blir liksom lite stelt i leder och muskler, nu när jag haft lite träningsvärk från pumpen.
I morgon tänkte jag däremot springa en halvtimma innan yogapasset, för att få fart på kroppen igen.
Nu ska jag fortsätta gunga i takt till mitt nya favoritalbum medan jag sorterar mössor, halsdukar och vantar på vår hatthylla.
Kanske att jag snart kan pressa ur mig den sista koppen psyko lemon, så jag kan knyta mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar