dancing in the dark - PinkPop del 1

Jag känner mig tämligen redo att göra mina festivalupplevelser till snirklande bokstäver. Det är ett lyckligt blogginlägg ni har framför er. Lika lyckligt som när allting är orange, som när bokhyllorna dansar hula hula, smutsiga handdukar kryllar av små spralliga larver och som när de gröna kuddarna andas. Mina batterier är långt under bottennivån och energin till den här texten klämmer jag ur reservförrådet.
En perfekt kombination av dimmig onykterhet och lulliga bakfyllor är något jag redan efter ett dygn saknar. It started with a suicide and ended with rain. Everything in between was like a big and juicy banana split. Little J (också kallad Sherlock Holmes eller Jerry) fick äntligen en anledning att starta en konversation med mig och Marie, när det annonserades i tågets högtalare att någon beslutat att hoppa av pinnen framför tåget innan oss. Tillsammans lyckades vi ändå ta oss till ett dunkande PinkPop med sinnesstämningen i behåll. På vägen fann vi också Angelica, Ernst, Kaj och Raymond. Vi blev ett oslagbart team när det gällde att i molnet av ett alkoholrus, orientera sig till camping och mer öl. Något vi lyckades med med bravur. Väskor tunga som tvättmaskiner och en sol som friterade våra arma kroppar, kunde inte hindra oss från att ta oss från A till B (emellertid whinandes det enormt från min vän med den röda mulen).
Med tältplats på den "fulla" A-campingen (där vi absolut inte skulle bo, med tanke på att den är störst, högljudast och närmast festivalområdet) kände vi oss om än mer lyckliga.
Som vanligt växte fenorna ut på både mig och Marie då vi skulle bygga bo. Tältuppsättningen gick som en dans på sammetsrosor. We get by with a little help from our friends. Vid det här laget förtjänade vi både ännu mer öl och en plats max 50 meter från The Killers.
Efter att ha skrikit oss heta till Mr. Brightside och duckat x antal gånger för flygande badbollar, slog vi oss ner i gröngräset och inväntade Bossen. (Killers var grymma. De flyttade in i mitt hjärta och opened up my eager eyes.
Väntandet på Bruce Springsteen tog oss, bokstavligt talat, in i dimman. En dimma bestående av bl a förångad tjära och kärlek. Dimman ledde oss in i en dunge kantad av matstånd från världens alla hörn, Heinekens äppelcider, slickande bögar och tysta danstält.

Fortsättning följer. Just nu kallar sängen mer än datorns brännande fläkt. Hörs!