Visste man inte bättre skulle man kunna tro att jag varit ute och farit. Det har jag visserligen också. Men inte under särskilt långa perioder.
Nu är jag här igen dock. Och redo att bjuda på lite livstecken. Kul va!?
För tillfället nöter jag min gladaste låt från i våras och önskar att det var där jag var nu. Danspeppen har växt sedan första gången jag spelade den. Samtidigt tittar jag ut över min lilla dunge av trädkronor. För ett par dagar sedan var grenarna fulla av brandgula löv. Nu är endast pinnarna kvar. Utmärglade träd. Visserligen med en blå himmel som bakgrund, men ack så dystra ändå. Hösten är ett faktum och har varit det en tid nu.
Med hösten kommer också mitt hösthumör. Ett humör som växt till sig hos mig de senaste åren. Jag blir inte längre deppig av mörker, kyla och rusk i allmänhet. Jag klagar gärna och mycket. Det gör jag. Men innerst inne är jag ganska så nöjd med att våren och sommaren väntar på andra sidan. Tids nog...
Håller mig kort och generell idag, då jag tänker att de flesta som läser det här redan vet om vad jag pysslar med på gymmet och vad jag stoppar i magen (instagram!!)
I kväll ska jag fira min gamla själsfrände Maries födelsedag med tacos och tårta. Resten av helgen fyller jag på med ännu mera trevligheter. Det får man lov att göra när pengarna har rullat in, och grupparbetspresentationen gick strålande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar