proteiner

Det är klurigt det där med att äta. Äta ensam eller tillsammans? Delar man lägenhet och kök med någon är det ju ganska naturligt att man äter ihop, även om målen består av simpla flingor och rostade mackor. Men varför egentligen? Att man äter en lagad middag tillsammans har jag inga konstigheter med att förstå. Men att det känns bättre att äta sin havregrynsgröt med en annan människa, också smaskandes och knaprandes mittemot. Det begriper jag liksom inte riktigt.
Så nu sitter jag här i valet och kvalet. Borde jag sms:a Murgh och fråga om hon tänker inbefinna sig här innan jag blir för hungrig, eller borde jag trotsa detta mänskliga beteende och trycka i mig en skål citronyoghurt och en smörgås med jordnötssmör?

Att stiga upp kl 05.45 på morgonen är ingen dans på rosor må jag säga. Särskilt inte när snödrivorna och minusgraderna väntar på en på andra sidan dörren. Usch och fy för att stå ute i vinterkylan så tidigt på morgonen, och vänta på försenade bussar. Tur att man arbetar i en bastu?
Ett pass som gick fantastikt avslutades med framkallning av lite vrede och sorg. Trist. TRIST, TRIST, TRIST! Tur att jag har världens bästa mamma att ringa och klaga för när jag är så bitter att tårarna nästan trillar ur ögonen på mig. Och tur att att jag kunde använda min ilska under mitt första gymbesök på en hel vecka.
Jag tog en paus, då jag blev otroligt förkyld helt plötsligt. Men det märktes inte. Jag kände mig himla stark och till och med snygg, när jag tittade på mig själv i spegeln. Tänk om detta hände lite oftare. Motivationen är i alla fall på topp, nu när en ny träningvecka har börjat. I morgon blir det dock yoga. Förmodligen. Jag behöver sträcka ut. Konditionsträningen får vänta ett tag till. Jag måste känna mig helt kry i näsa och hals, innan jag börjar tramsa ordentligt på löpbandet eller crosstrainern.

Nu säger magen ifrån. Dags att äta. Ensam.