Jag är så långt över en okej sockernivå som det är möjligt just nu. Tillbringade för- och eftermiddag hos Erica och blev bjuden på alla tänkbara sorter av julgodis. Jag blir alltid lite yr i huvudet när jag märker att intaget är mer än vad som är nyttigt. Hur som helst fortsatte jag att spä på min redan överdoserade halt av vita kristaller när jag kom hem. Den här gången i form av pepparkakshusruiner.
Låt oss säga att konstruktionsbranschen inte är riktigt för mig. Det började som disaster och slutade i dubbel-disaster. Vad gör man? Tålamodet mitt fick sig rejält med stryk så jag bad min mamma säga åt mig att slänga allt sammans. Och det gjorde hon, min snälla mamma. Tak, väggar och golv åkte direkt i soporna, utan att passera gå.
Nu är jag nöjd i mitt misslyckande. Jag tackar deg, kavel och kristyr för att ni fick mina tjuriga tankar på andra banor för en stund, och önskar er att aldrig återkomma som en glödlampa ovan mitt huvud.

Är ni med? Får jag för mig att någon gång igen bygga ett hus eller koka knäck, snälla- få mig att göra något annat. Vad som helst. Ibland uppskattar jag dokumentärer om krabbfiske.

Det är tur för min stackars s-chockade kropp att den titt som tätt får ett mål hälsosam mat. Det unnar jag den ibland. Under min Varbergsvistelse har vi tryckt i oss fisk, skaldjur och grönsaker i massor.

Nu tänkte jag roa mig en stund på yogamattan, innan det är dags att bänka sig framför TV:n. Det är inte klokt vad jag har tevatt mig den senaste tiden. Trist.