Det fungerar liksom, men det är nog allt. Jag hatar att se fram emot att få gå och lägga mig. Jag vill vara en person som längtar efter morgonen och en ny dag. Dock är alla dagar här det samma. Vissa lite sämre än andra bara.
Jag kan knappt vänta tills jag blir lite mer min egen. Tills jag kan planera efter mig själv och vad jag vill, eller inte planera alls. det här är inget liv för mig längre.
Hur som helst bakar jag bröd. Bakning och matlagning gör mig på bättre humör. Britt Marie, min surdeg, höll på att skrämma slag på min stackars nos, när jag stoppade ner den i glasburken för en stund sedan. Hon lukar absolut inte äckligt, bara fränt. Som att koka balsamico-sirap ungefär. Det blir nog ett gott bröd av henne.
Ally McBeal får mig också att dra på mungiporna, och Nadja och Marie förståss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar