and she called him little blue fish

Innan jag börjar...

Min sura vän Britt Marie, alltså min surdeg, kände sig dagen till ära redo att bakas. Efter en uppväckning av jäst igårkväll kände hon sig idag fit for the oven. För att vara min allra första sura vän, lyckades jag förträffligt om jag får säga det själv. Med tanke på att Nadja (mat-Hitler) tyckte att det var som att ha "Gud i munnen" (citerar), antar jag att så också var fallet.
Dock lärde jag mig en läxa - spraya inte för många gånger med vatten. Skorpan kan bli för hård.

Nyvaken Britt Marie uttagen från kylskåpet. Hon luktade jäst och gott. Inte kräk, som min fd surdeg.

Redo för sin första jäsning (eller femte, mahaha). Jag använde ett havssalt med örter, därav de svarta prickarna.

Två stora bullar myser på bakstenen. Den jäkla stenen har satt os ner i hårrötterna. Usch!

Nybakat bröd.

Dagens outfit för BM fick bli riktigt smör, salami, fetaost, gurka, tomat och färsk koriander.

Skulle någon vilja testa har jag inte glömt av receptet!

Nu känner jag att det börjar närma sig någon form av start. En livsstart. Skulle jag lida av syndromet att ha fel, så tänker jag banne mig sätta igång det ändå.

Jag pratar så klart om livet efter Holland.

Jag är trött på att bli träffad av en blixt. Väljer jag fel så gör jag. Men ha! Det finns inte en chans att jag gör. Hur skulle jag kunna veta liksom? Är ni med mig?