För första gången på säkert två år. Två år utan kännedom eller så mycket som en önskan om vart jag vill att livet ska föra mig. Fel. En önskan om en viljan fanns där.
Jag har alltid varit chanslös utan mål. Någon fick mig att tveka på drömmar. Var det ute med drömmar? Sedan jag fick tillbaka min insikt, och faktiskt lät mig själv planera, har jag trott att jag fixar precis vad som helst. Detta levnadssätt närde jag mig på fram till den där dagen för säkert två år sedan. Dagen då jag tappade mina drömmar. Släppte dem. Lät dem utforska okänt land. Jag förlorade min framtid.
Att leva utan mål, är för mig som att leva utan framtid. Jag tror inte på ålderdom, inte på en mossig eftervärld. Min samtid är min framtid, och den blir inte bättre än vad jag beslutar. Hon som satsar högt och går lottlös, kan i alla fall vara nöjd med en sak. Vägen till tröstpriset.
Än en gång ser jag ljuset av lönen för mödan. Än en gång vet jag vad jag vill. Och. Jag är säker.
Framtid å mål är viktigt. Å att uppskattat det man når.
SvaraRadera