Himlen som just nu befinner sig på andra sidan mina snefönster, är för tillfället ljusblå. Riktigt sådär baby-blå, med stora fluffiga The Simpsons-moln utstrött lite här och var. Blåser gör det. Ganska rejält också. Hade jag vistat mig utomhus, iklädd en söt liten stråhatt, är jag säker på att den inte hade kämpat sig kvar särskilt länge. Det vill säga om jag inte varit klipsk nog att knyta fast den under hakan, förståss. Solen skiner för första gången på tjugofyra (24) timmar. Kan ni tänka er? Utan sol i ett helt dygn.
Natten till idag (måndag - tisdag) vred och vändes det i sänghalmarna på Terschelling. Den ena efter den andra vaknade upp av det kraftiga ovädret, kryddat med både exploderande åska och pampiga ljusshower på himlavalvet. Undantaget från det sömntörstande människofolket kunde man hitta under täcket i min bädd. Jag sov som en stock, genom dunder och brak.
Att falla för ett par stora ögon:
700 minuter är en lång tid. Den längsta som kan kommas på. Tack och lov för pärlplattor och ritblock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar