what a day

Hemma igen. På stationen i Heemserk fick jag mig ett gott skratt, då en arbetare i ett av de nybyggda husen vinkade som en stolle när jag råkade titta lite för länge åt hans håll. Jesus!
Jag tog tramen till Leidseplein där jag träffade Willenheimer (den onda sidan). Vi gick tillsammans därifrån till Anne. Hon är grym på att hitta rätt! Det var en upplevelse att se hur de stackars judarna levde under en sådan lång tid. Anne hade yttepytterummet Allan, som hon ett tag också delade med en man. Vi hittade en rolig apparat som man kunde spela in ett videosamtal på, och sedan skicka det till vänner, via mail. Det var vi ju så klart på.
Efter museet kände vi båda för en fika på ett av alla miljoner mysiga caféer som finns i Amsterdam. Men precis som alla andra gånger då man letar efter något speciellt, hittade vi inget. Jag fick köpt en födelsedagspresent till Monstret på H&M, och sedan nödfikade vi på ett mysigt vattenpipecafé med extremt hög och dålig musik. Vi fick också vänta i 20 minuter på våra mackor, som visade sig vara enkla bake-off baguetter. Till råga på allt, brände Marie nästan upp sina bakben på elementet som var så tjäckt placerat under soffan. Vinet var i alla fall gott och billigt, 3 euro.
Tåget hem var fullproppat. Det var väl tur att ni fick reda på det?
Väl hemma väntade ett litet kort från min kära farmor. Kärlek till henne!

Nu är jag ganska slut. Det ska firas tillsammans med L word.

You can onle see this in Amsterdam.