I want to walk where the sun always shine.

Efter en kopp te, ett par av Murghs varma mackor och en smörgås med pepparkaksgegga på , mådde jag hyfsat okej. Solen sken, det var lördag och hela Amsterdam kryllade av kärlek, rosor och små rosa hjärtan. Jag började frysa på tramen. Usch vad kallt det var. Jag jäspade så att tårarna spruta. Jag var trött, men jag var glad. Jag var glad, men jag var ledsen. Jag saknade min familj. Jag saknade mina vänner. Jag önskade att jag kunde baka chokladmuffins som jag skulle dekorerat med rosa kristyr och gelehjärtan, till er. Eller bara få ge er en kram. Det hade jag gillat. Men jag var fortfarande glad. Jag log när jag kollade ut genom fönstret. Jag log när jag såg mig omkring i tramen. Alla människor var så vackra. De såg så vänliga ut.

Jag somnade på tåget. Som tur var visste jag om det innan, så jag ställde klockan. Jag vakande några gånger av en neger som antagligen svalt en ljudförstärkare eller liknande. Han ringde sina tusen vänner som han pratade med på tusen olika språk, på högsta volym. Vi den här tiden var jag lite smått irriterad. Men innan han skulle gå av i Beverwijk, kom han fram till mig och sa "hey, you look very beautiful!". Detta trots min extrema bakis-look. Det tinade mitt frusna hjärta.

Här hemma, väntade DJ, Zoë med gäster och tapas. Underbart gott. Jag skiter i att berätta vad som serverades, för ni kommer bara bli avundsjuka. Efter att ha kelat med min älskade Skye en stund, smög jag upp hit för att krypa ner i sängen med mina stroopwafels.

Mamma och Pappa och Azta, jag älskar er. Tack för kortet. Tack.



We did it again! We're really looking normal in this pics.

BFF!