På tåget blev mitt samtal med Marie avlyssnat av en kille med lockigt hår. Det visade sig att han hade pluggat media i Sundsvall i sex månader. Jag älskar att människor inte är lika stängda här, som i Sverige. Han bor också i Heemskerk. Ett levande bevis på att jag inte är ensam om att vara mellan 17 och 25 här.
Vi hade det roligt med Annie, Vanessa och deras korta spanska vän. Han dansade. Eller ja, han gungade i alla fall. Lite.
När jag och Marie bestämde oss för att åka hem till A'veen, klockan 5, var jag så toignödig att jag höll på att dö. Att sitta på en skakig nattbuss med en spränfylld blåsa är inte en rolig sysselsättning. Jag trodde jag hade nått den ultimata smärtan vid samma tillfälle som bussen släppte av oss på vår station, och varjke steg jag tog värkte långt in i magen. Men så var inte fallet. Toppen av lidande når man när man cyklar, alldeles för naken, i en vind som inte är av denna värld, på en väg som får Vintergatan att likna strandpromenaderna i LA. Det är plågsamt. När jag kom innanför dörren, kändes det som om någon hade ryggt ut mina naglar ur fingrarna med en pinsett. Jag visste inte om mitt ansikte fanns kvar eller om jag fortfarande hade alla lemmar i behåll. Som tur var hittade jag en mysig Bink att värma mig hos.
Lägg också till ett par negrer i 30-årsåldern, som förklarar att de saknar dig, fem minuter efter att du har erkänt att du är svensk. Som insisterar på att ni ska ha följe en bit, och önskar att ni ska träffas på tågstationen igen. Snart. Det är inte alltid roligt med öppna människor.
Bikkel
Probably the tastyest salmon dish I ever made. Mmm, lekker!
My kitchen was a bit cramped.
I taught Zoë how to make the napkins in to water lillies. She did a great job!
A gift from Zoë and DJ, who really appreciated my work in the kitchen yesterday.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar