Idag föll en sten från mitt hjärta. Erica är hemma igen. Det känns underbart. Vad som hade varit ännu mer underbart, är om hon hade varit här. Jag fick en våg av Erica saknad över mig. Helt plötsligt. Bara så där.
Vad trist det är att ha den här helgen bakom sig. Jag önskar verkligen den hade varit i alla fall dubbelt så lång. Men ärligt talat tror jag inte att min kropp hade pallat. Idag har det kännts som om jag drabbats av samma sjukdom som jag fick på Arvika-festivalen. Sömnsjukan. Gud vad knäppt det var. Idag var dock inte lika farligt, då hade jag aldrig satt mig bakom ratten.
Nu är jag så toignödig så jag håller på att gå under. Ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar