Ja. Så var det ju den där löpturen som löptes i tisdags. Under helt fel förutsättningar. Igentligen.
Som jag säkert tjatat om hundratusen gånger förut, är jag mitt allra bästa på morgonen, 1.5 timma efter att en portion havregrynsgröt fått smälta i magen. Självklart är jag snabbare i nedförsbackar och uthålligare i medvind. Hur vart det här då?
Klockan var kväll. Magen var full av sötsaker. Vädret var blåsigt (Varberg för satan!) och nedförsbackarna var få. Mina gamla asics var trasiga och nötta. Mina hörlurar låg hemma på hallbordet. Men. Vi hade bestämt oss.
På lördag springer Robin Varbergsloppet som är en mil, och rundan skulle testas. Under timman var målet, och under timman det blev. Vi pratade och skämtade oss igenom hela turen och var himla lyckliga när vi kom i mål.
Tror nästa mål blir att öka på distansen. Snabbare vet jag inte hur man blir.
Är medveten om att jag pratar milen som om det var något revolutionerande. För mig är det på det viset också. Har alltid velat springa, men inte trott det var möjligt. "Somliga föds till löpare". Men äsch. Jag kan kuta lika bra som andra. Det är inte alltid lätt. Det är inte alltid roligt. Men känslan efteråt, när man legat någonstans mellan 90-95% av maxpulsen i nästan en timma, den är oslagbar.
Okej, nu blev det nästan blödigt det här. Tja!
Jag förstår din känsla det med milen. För vissa är det typ inget men för en själv är det grym. Idag sprang jag min andra mil denna vecka. Och jag så har jag aldrig gjort innan. Har typ vilat två veckor innan nästa kommer. Men idag så gjorde jag det! Vilken känsla!
SvaraRaderaDet jag vill är att det ska vara "lätt" att köra milen. Sen kan man öka med mer. Så heja oss! Du är grym! Tack för din insperation! Hade viljat ha en blogg som denna! Y go girl!