Jag vandrar. Ja, inte just nu. Så klart. Nu sitter jag bara i soffan och smakar salt. Men innan jag hamnade här, gick jag som om det var det ända rätta. Och sprungit har jag också gjort. Alldeles för långt. The one and only belöning man fick för mödan var ett par äpplen. Ett av dem var ett sådant där mjöligt och brunt krav-äpple.
Det är alldeles sjukt tråkigt att vara en mjukis. Allt blir liksom jobbigt. Och tungt. På alla sätt. Men kanske kan jag komma in på mitt gamla spår igen. Kanske kan jag bli hon som trodde hon var livlös, men egentligen hade allt. Till och med en kondition.

Och vill ni veta en annan sak. Nästa vecka kommer jag återigen betrakta varje morgon som en gåva. Bubbel-pirrslycka. Där vill jag vara.