Hjärtlamporna ovanför min säng har fått lysa tre nätter i rad. Sängkamrater har avlöst varandra. Vket är väldigt fint. Det är ju så ruskigt ospännande att mysa med sig själv.

Dagar fortsätter att gå, utan att riktigt föra med sig varken det ena eller det andra. Det är liksom som att hålla andan och hyperventilera samtidigt. Allt med sommar är så svårhanterligt. Egentligen borde jag sluta sitta i pyjamas nu, och istället gå och lyfta lite tunga saker. Men. Det gör jag ju inte. Jag sitter här i stället, och lyssnar på den avstängda stereon och önskar att jag ägde inlines. Satan. Motivationslös.
Motivationsfattig.
Retarded.
Bör skriva en lista så tankar blir verklighet.