Varför pratar vi aldrig om de bästa höstarna? Min bästa höst var 2007. Den var fin.
När man är tre år ser man ladsamhet som ett måste. Man måste gråta ett visst antal gånger om dagen. Har man inte gråtit på ett tag, ramlar man med flit ner från soffan, eller försöker kväva katten med en kudde. Då börjar man bergis lipa som in i. Efter två minuter av stortjutande i hallen, är man som på-nytt-född. Allt är glömt och man försöker hitta på något nytt sattyg som får tårkanalerna rensade.
Men tänk vad skönt det skulle vara ändå. Vara ledsen, gråta, och sedan skratta och dansa igen efter två, tre minuter. Hade inte det varit lätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar