Can I pleace live like this forever?

Fredag kväll.

Partykväll.
Hej rödvin. Tack för sällskapet. Du värmde mig och lyssnade på allt jag hade att berätta. Du blev inte uttråkad när jag putsade mina skor, och du nämnde aldrig att jag borde ha gjort något med mitt tråkiga hår. Du stannade kvar, även när jag satte mig på tåget till Amsterdam. Du var tyst då.

I Beverwijk klev det på en man med kilt. Kul liksom. På centralstationen fick jag syn på fler kiltar. När kvällen var slut hade jag säkert sett en miljon kiltar! Kiltar och knästrumpor, pälsväskor och säckpipor. Och så klart den underbara accenten.

Bortsett från whiskey-surplar-invationen från väster, är jag och mitt minne inte riktigt överens om vad som hände. Jag vet däremot att Florian mötte upp mig och Marie på en irländsk vid Leidseplein, och att vi därifrån gick till hans favortibar och träffade hans vänner.

Natten (morgonen 7-13.30) spenderade vi i Florians lägenhet. Jag gjorde ett tappert försökt att hänga med i Kill Bill. Jag somnade dock efter 10 minuter har jag hört.

Vaknade bredvid Marie, som vaknade bredvid Florian. Kompisen (namn? Vi säger ju Roger!) fick sova på liggunderlag stackarn! Vädret var underbart, och vi fick följa med upp på taket. Det var varmt. Så varmt. Så skönt. Jag ska också skaffa mig ett tag. Ett litet tak någonstans i Amsterdam.

Jag bestämde att Marie skulle följa med mig hem, efter att vi gått runt på gatorna. Mmm. Gatorna. Amsterdam. Marknaderna. Vädret. Jag älskar det! Blommorna. De lyckliga människorna. Skottarna. Det var en av de bästa dagarna i mitt liv! Det finns inget bättre än att vara bakis och lycklig.

Vi spenderade kvällen med lite snacks och två filmer. The black Dahlia - ja Mia och Scarlet var ju snygga i alla fall, och Candy. Vi somnade sött. Eller, Marie den stackarn har ju börjat hosta så förfärligt.

Jag har snöat in på en gammal favorit igen. Ni borde lyssna!