vem kallar du ost?

En ledig måndag spenderas bäst med likasinnade. Därför mötte jag upp min favorit i Nordstan för lite finklädesprovning, Lucia-fika och allmänt mysande. När vi tröttnat på att brottas med julstressade människor åkte vi till min favoritaffär - Kvantum Sannegården - för att handla middagsmat. Couscous- och svampfyllda auberginer slängde vi ihop. Kanske inte i en hast.
Efter maten tittade Marie plus respektive in och försökte få med oss på ölhäng. Ena halvan ville också laga vår trasiga skåplslucka med silvertejp. Jag tackade nej. Till båda förslagen. Jag och Linda föll för frestelsen vi inhandlat åt oss själva - ost och kex. Till detta (premiär-såg Linda) underhöll vi oss med Interview With The Vampire.

...och ibland kan det bli för mycket även av det goda.

Idag lyckades jag lura med mig Linda till yogan. Härligt! Det är alltid trevligt med sällskap.
Efter ett inte-så-svettigt-träningspass var det dags att arbeta. Stänging. Mycket folk. Mycket disk. Mycket focaccia.

Nu är jag kind of slut.

hands behind your head

Tut i luckan!

Ännu en natt av fantastisk sömn. Inte för att ni har någon aning om att det var andra natten i rad mina hjärnhalvor fick vila ostört. Att vakna i ett svalt rum under ett perfekt täcke, är något jag vill göra varje minut av mitt liv. Tyvärr får man ju bara chansen en gång per dygn.

Efter mysigaste glögg-aftonen hos Monique igår, kom jag hem till en uttröttad Marie som var sugen på godis. Jag var hungrig, så vi gick till affären och shoppade loss på diverse godsaker.
Till filmen Twisted snaskade Marie tredje-advents-lussebullar och lösgodis, medan jag surplade spenatsoppa och ägghalvor. Fint.
Nu har jag varit på gymmet och bråkat med typ fem miljarder 15-åringar. Det är svårt att hålla fokus när det skriks, gapas och brakar runt om en. Nej, högstadieelever borde utrotas.

Jag hann med ett träningspass igår också. Skönt när man kan klämma in träning även på helgen.

Nu ska jag ta bussen (igen, jag är en sådan buss-människa nu för tiden) in till stan och möta upp min lilla molntuss.
Tjing!

kors

Det får jäklanimej bli ett snabbinlägg i kväll. Ja, om jag nu ska hinna skriva klart det innan det faktiskt inte är i kväll längre.

Min hyasint har slagit ut. Det var väl trevligt?
Något annat trevligt som hänt är att jag varit bortbjuden till Monique på super duper-mysigt glögg-gille. Massor av mumsiga muffins och julklappar.

Mer om det i morgon kanske?

Den där bilen längst upp visar hur som helst hur jag såg ut innan jag insåg att det var lite väl kallt med bara en tröja under min icke-varmaste jacka.

God natt med er.

the annoying one

Jag har blivit en sådan där kattdam. Ni vet, hon som sitter mellan kisslådorna i sin lägenhet och aldrig går ut. Hon som inte fattar att det luktar och pratar med sig själv.
Nja. Riktigt så illa är det inte än. Det är faktiskt Sofus jag pratar med, och jag vet om att det luktar.

Jag undrar om jag är ensam om att dammsuga en lördagkväll. Jag hoppas det. Folk borde ägna sig åt betydligt trevligare påhitt.

Nu tänkte jag ta hand om mina naglar. I morgon ska de få vara med om trevligeter nämnligen.

If you won't save me, please don't waste my time

Jag tjurade lite innan. Lite bara. Inte över något speciellt. Mest för att jag inte hann vara ute i dagsljus. Och för att jag pulsat i snöslask. Och för att jag har blödande sprickor i min handflata. Och för att man blir tjock om man äter för mycket knäck.
Jag slutade att tjura. Bara för att jag kom på (precis som att det var någon nyhet!?) att inget är värt att tjura över. Jag har ingen rätt att hänga läpp. Inte när det finns människor i mitt liv som är finare än människor i andras liv. Små ord - stora betydelser.

Efter jobbet promenerade jag förbi operan, bort till gymmet. Jag älskar att gå förbi operan. Inte för att byggnaden är vacker. I alla fall inte på utsidan. Men för att det känns så viktigt på något sätt. En opera. Liksom.
Hur som helst var det mina armar och rygg som fick sig en genomkörare idag. Jag kan tala om att det redan börjar kännas av.

Nu har jag sysslat med det jag gillar bäst. Muffinsexperiment alltså. Resultatet står i kylen, redo att ges bort. Därför väntar jag lite med att posta receptet.Jag skjuter också lite på att berätta vilken jäkla succé jag tycker att det blev! Oops.

Äh. Nu ska jag gå och ägna mig åt fredagsbestyr. TV-tittande kanske?

Rocky Road

Rocky Road har blivit ett måste på julens godis-lista. Det ultimata snasket. Sött, knaprigt, sliskigt, salt, segt och lent. Här får ni godis nr 3. Jag gör den nääästan som Leila.

600 g Marabou mjölkchoklad (här använder Leila 70%-ig kvalitetschoklad!?)
2 påsar dumle
2 dl salta jordnötter
1 dl salta pistagenötter
2 dl mini marshmallows

Hacka nötterna (om du vill) och blanda dem med (skalad - haha) dumle och marshmallows. Smält chokladen i vattenbad och blanda ner nötter och godis. Smeta ut i en form klädd med bakplåspapper och låt stelna. Hacka upp stora bitar. Kanske några små också om du har en töntig vän som inte pallar trycket.

the town where everybody is in love

Gardinkatastrof. Av allra högsta grad. För ca sex månader sedan köpte jag ett par beigha längder på indiska. Ända sedan mitt i våren har de där gardinerna legat i ett skåp och väntat på att få hängas upp. Anledning? Mitt rum har saknat gardinstång och jag är helt lost på området.
Hur som helst gick jag till Hemtex och köpte mig en stång idag. Nice. Och hur fick jag upp den? Jo, jag började så klart från grunden. Att ringa Erica. Vilket håll ska krokarna sitta på? Hur får man borrmaskinen att rotera åt andra hållet? Ska pinnen ligga i böjen? Upp kom den. Efter många om och men.
Förargelsen trädde i verket när jag upptäckte att jag bara köpt EN gardinlängd. Sex månader. Undrar om de finns kvar. Annars kanske min önskelista till tomten borde få lite påökning.

Det är inte bara klappar till mig själv jag fått tag på idag. Nähädå. Jag är så gott som på snudden till helt färdigshoppad inför kommande helgdagar. Tre timmar i ett förälskat Göteborg gav mig åtta överfulla kassar.
Tvättat har jag också gjort. Den här gången gick det smärtfritt.
Jag trotsade tand Gredelin och min blodförlust och gav mig ut på en 35-minuters power walk i det underkylda regnet. Underbart. Jag mötte typ 58 par som höll varandra i handen. Fint.

Nu ska jag göra en varm proteindrink och baka muffins. Det var en evighet sedan.

this is what i love

Det bästa av allt är när man trixar och fixar för att få grejer att gå ihop.

Det bästa av allt är när man enser.
Den här dagen är min. Jag tänker ägna den åt tråkigt och roligt och jag tänker göra det själv. Från och med nu; inget fejjande eller sms:ande.

Massor av macka ligger redan i magen tillsammans med julte och knäck. Bättre energi finns knappt. Inte när man ska ut och leta julklappar. Lite energi måste dock sparas till senare. Då blir det tvätt och, om det finns tid och ork över, även ett litet bak.

Äsch.

Följ min blogg med bloglovin

rött

Det blev en sådan där bra dag i stället. Motsatsen till vad som väntades i mitt huvud. Yogan har i och för sig alltid den inverkan på mig. Jag kände mig otroligt stark och smidig, trots träningsvärk i bröst från gårdagens pass. Det är alltid lika trevligt när vi får testa på nya ställningar. Extra kul är det när inte ens instruktören fixar en avancerad arm-balans-övning. Då känns det lugnt. Och fint.

I mitt lite småtrötta och avslappnade tillstånd efter passet, körde jag på med lite benstyrka. Detta för att slippa ta mig till gymmet i morgon. Morgondagen får bli en vilodag med julklappsshopping och tvätt.

Detta för att jag och Monique bestämde oss för att impuls-blod-giva tidigare. Vi körde en drop in och är nu 4.5 dl fattigare av vår ädla syrebärarvätska. Vi passade så klart på att fika en massa också. Kakor, frukt och macka. Mums.
Mitt blodvärde var dock inte så mycket att pryda granen med den här gången. Jag låg en bit under gränsen och skulle alltså inte ha fått lämna egentligen. Men men, jag lever ju och frodas fortfarande.

Efter lite mera fikande, mötte jag upp mina kära föräldrar för en getostmacka och tomtelatte. Vi planerade inför jul och myste i bastuvärme innan de skulle bege sig tillbaka till Varberg och Azta.

hjärtevärk

Mardrömmar på morgonkvisten. Fram till 10 sov jag som en sten i sängen. Det måste vara all ilska som flyger raket inne i huvudet.
Tur (eller kanske otur?) att det finns någon mer som delar denna vrede med mig. Och underbart att hon ville komma hit för att sitta i mörkret och spy galla. Nej, nu måste ändringar ske.

Nu för tiden är alla så upptagna att man till och med måste tjata på sin mamma för att ha någon att hänga med. Då är frågan; Hur lyckas jag hinna med alla måsten och ändå bita av mig naglarna i rastlöshet?

Nu ska jag iväg och yoga. Förhoppningsvis kan jag få lite perspektiv på saker och ting.

Julig kladdkaka

Lagom till 2:a advents-myset plockade jag fram varsin portionsförpackad bit av den ultimata kladdkakan i julskrud, ur frysen. Det är alltså mitt favoritrecept på denna "svensson"-kaka, som jag förjuligat med lite pepparkakskryddor och paranötter. Här får ni receptet på julgodis nr 2:

150 g smör (riktigt så klart)
3 dl strösocker
1 dl kakao
2 tsk vaniljsocker
2 ägg
2 dl vetemjöl
2 msk pepparkakskryddor (egen blandning eller färdigköpt om du inte är 100 på vad det är för något)
1 dl paranötter eller valnötskärnor

Ugnen ska vara på 175 grader.
Smält smöret i en rätt så stor kastrull. Ta bort den från värmen och blanda i socker, kakao, vaniljsocker och kryddorna. Rör i ett ägg i taget. Jag brukar använda mig av en slickepott. Allra sist blandar du i mjölet och nötterna. Smaka gärna på smeten. Du kanske vill ha mer julsmak? Eller mindre? Attans i så fall!
Kleta ut smeten i en smord springform (En sådandär rund med löstagbar kant) och ställ in kakan i nedre delen av ugnen. Lämna den inte där i mer än 20 minuter. Helst typ 18 och en halv.

Den här kladdkakan smakar som bäst när den är kall. Jag har alltid några bitar i frysen. Perfekt att ta fram när Robin kommer på besök.
På andra advent fick den sällskap av en klick vispad grädde och lite rocky road-smulor

proteiner

Det är klurigt det där med att äta. Äta ensam eller tillsammans? Delar man lägenhet och kök med någon är det ju ganska naturligt att man äter ihop, även om målen består av simpla flingor och rostade mackor. Men varför egentligen? Att man äter en lagad middag tillsammans har jag inga konstigheter med att förstå. Men att det känns bättre att äta sin havregrynsgröt med en annan människa, också smaskandes och knaprandes mittemot. Det begriper jag liksom inte riktigt.
Så nu sitter jag här i valet och kvalet. Borde jag sms:a Murgh och fråga om hon tänker inbefinna sig här innan jag blir för hungrig, eller borde jag trotsa detta mänskliga beteende och trycka i mig en skål citronyoghurt och en smörgås med jordnötssmör?

Att stiga upp kl 05.45 på morgonen är ingen dans på rosor må jag säga. Särskilt inte när snödrivorna och minusgraderna väntar på en på andra sidan dörren. Usch och fy för att stå ute i vinterkylan så tidigt på morgonen, och vänta på försenade bussar. Tur att man arbetar i en bastu?
Ett pass som gick fantastikt avslutades med framkallning av lite vrede och sorg. Trist. TRIST, TRIST, TRIST! Tur att jag har världens bästa mamma att ringa och klaga för när jag är så bitter att tårarna nästan trillar ur ögonen på mig. Och tur att att jag kunde använda min ilska under mitt första gymbesök på en hel vecka.
Jag tog en paus, då jag blev otroligt förkyld helt plötsligt. Men det märktes inte. Jag kände mig himla stark och till och med snygg, när jag tittade på mig själv i spegeln. Tänk om detta hände lite oftare. Motivationen är i alla fall på topp, nu när en ny träningvecka har börjat. I morgon blir det dock yoga. Förmodligen. Jag behöver sträcka ut. Konditionsträningen får vänta ett tag till. Jag måste känna mig helt kry i näsa och hals, innan jag börjar tramsa ordentligt på löpbandet eller crosstrainern.

Nu säger magen ifrån. Dags att äta. Ensam.

O chants de fête

Det är vi som är de lata. Jag och Sofus. Det är vi som aldrig går ut.
Jag tog mig ur sängen i alla fall. Rostade mig ett par valnötsmackor och drack en kopp te. Men där tog det inte stopp. Jag fortsatte med att baka julgodis nr 4 och 5, slog in lådor i fina papper, skrev julkort och pyntade lägenheten med söta små lampor. Nu sitter jag nedbäddad under en filt i soffan och opererar mig i mörkret. Det blir liksom djupare och finare då. Sofus gör det samma. Fast jag tror inte han gillar musiken. Han har stoppat huvudet under den tjocka magen och försökt trycka in tassen i örat.
Förhoppningsvis kommer min vän hem snart. Jag vill gå till coop och handla något saltigt att äta till middag. Ja, innan det är dags för adventsmys deluxe så klart.


Och för den stackars personen som sliter sitt hår över ovetskapen om hur jag spenderade min lördagsnatt, kan jag upplysa om att den tillbringades med Linda i ett snöigt Göteborg. Drinkar på Puta Madre (dit jag för övrigt skulle kunna flytta in vilken dag som helst, för att få dricka perfekt amaretto sour ur låtsaskristall), öl hos bönderna och toalettbesök på Andra lång.
Efter två missade bussar med 25(!) minuters mellanrum, alltså 1 timmas väntan, fick jag mig en kick som hette duga av för mycket på för lite.
Glad att jag kom hem, hel och hållen.

swoosh

jag har ett problem som jag är ganska obekant med jag vill inte stiga upp ur sängen jag vill ligga under det perfekta täcket hela dagen och bli matad med apelsiner och pepparkakor vetskapen om att det össnöar på andra sidan fönstret och antagligen är mer blött och kallt än mysigt förstärker ju bara min teori om att det är hemskt att ta steget ner på golvet dock gapar min mage tom efter gårdagens fattiga födointag bestående av keso med päron och kaffe med mjölk inte ens min dagliga fade away love lindalatte med extra skum fick vara med jag vet att det ligger en hemmabakad limpa i frysen om jag ändå bara kunde sträcka mig efter den åh

700 elva

Byxlös på kyrkogården. Med fingrar som luktar en blandning av cigarett och clementin. Med en mage som inte är tom. Ett hår som en femåring. En hjärna som en degklump. Byxlös på kyrkogården med en tanke som seglar segelbåt i hjärnsubstans. En tanke. En krävande en som tar alldeles för mycket plats.

Det är fredag. Återigen är äventyren ersatta av eko och katthår. Men vem är bitter när man har ett täcke som inte är möjligt att tacka nej till?

You gotta keep on keepin' on

Nigellas chokladfudge med pistage

Julgodis nr 1

300 g mörk choklad (jag använde Marabou premium 70%)
1 burk kondenserad mjölk
30 g smör
150 g pistagenötter (jag pallade bara skala 100 g)

Smält ihop choklad och mjölk på lag värme i en kastrull. Tillsätt smöret och låt det smälta, det också.

Tag kastrullen från värmen och rör i nötterna.
Häll upp smeten i lämplig form klädd i bakplåtspapper. Plasta eller sätt på lock, och ställ in i kylskåpet några timmar innan du skär upp i kuber.

Kropp i container och knark i gränd.

Jag saknar att vara tom. Fast full. Full på tom. Full och tom. Next mission!

broken rules

Under tiden jag julstökade i morse, passade Sofus på att bädda ner sig själv i min säng. Trots att han vet att mitt rum är förbjudet område, gosade han som Satan mellan mina lakan. Fin herre det där!

För att inte bli för stressad när det börjar nalkas jul, har jag redan börjat pillra runt i köket med diverse julbak. Idag förvandlade jag mitt favorit-kladdkake recept till en julkaka, en vanlig Svensson bara kan drömma om. Återkommer säkerligen med recept på detta mästerverk. Dessutom gjorde jag en riktigt saftig mjuk pepparkaka i min oanvända loppis-sockerkaksform.
Jag stuvade också ner hemmagjort chokladpulver i finfina plåtburkar jag norpat hemma hos farmor, och fejjade runt lite med dammtrasan och sugaren.

Det blir förmodligen inget gymmande för min del i morgon heller. Jag är tät i näsan och har ont i halsen. I huvudet är det ett fasligt ajaj som försigår och orken räcker inte långt. Allting är ansträngande. Tyvärr måste jag vänta ända till på söndag med att ha vilodag. Det blir tufft.


Lite adventsmys har fått flytta in vid mitt sovrumsfönster.