Jag slutade att le.
Mest för att det inte fanns någon tid. Dels för att jag inte längre var glad. Lite för att händerna och fötterna gjorde ont och för att det var svårt att dra riktiga andetag.
Jag gav bort något jag egentligen ville behålla. Vem gör så? För vad? Och nu kommer vi aldrig mer att återförenas. Mitt hem. Här kan man vara, men där vill jag vara.
Hur jag kom fram till det här?
Jag sov i 14 timmar. Det är det längsta jag har sovit någonsin. Så mycket sömn har jag aldrig varit i behov av. (Och ska aldrig behöva bli igen?) Utvilad och pigg (Satan heller!) med ett nytt fräscht sätt att se på saker, insåg jag att jag, tro det eller ej, gör det igen.
Jag trampar på mitt eget hjärta. Stampar och vrider om klacken med lite extra tyngd. Jag låter mig tryckas ner av något som är värt så lite. Och jag kommer stanna kvar. I-fyra-fucking-månader-punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar