or should I just keep on chasing pavements

Det är lätt att andas igen. För att jämna ut mitt lyckobubbel spelar jag Adele på fin-stereon. Det är fint och sorgligt. Ledsamt och vackert.
I det här livet finns inte mycket lipa över längre. Sommaren knackar på dörren (dock i en kall och blöt kostym), och jag har tagit kontrollen över min egen lycka igen. Att lära sig byta riktning när man vet att man vandrar mot fel horisont. Ge upp efter första försöket och inse fakta.
Nu är det liksom svårt att sansa sig igen. Jag vill mest skriva listor över allt som gör mig glad.

du får det här brevet igen

Och idag är en ny dag. En gladare dag. Jag har skrattat. Kanske för att igår kändes lättare. Eller för att det nu finns hopp. Kanske för att jag har finare vänner än de flesta andra. Eller för att banankakan uppfanns.
Det här kommer nog bli bra.

logga ut för att logga in

Jag slutade att le.

Mest för att det inte fanns någon tid. Dels för att jag inte längre var glad. Lite för att händerna och fötterna gjorde ont och för att det var svårt att dra riktiga andetag.

Jag gav bort något jag egentligen ville behålla. Vem gör så? För vad? Och nu kommer vi aldrig mer att återförenas. Mitt hem. Här kan man vara, men där vill jag vara.


Hur jag kom fram till det här?
Jag sov i 14 timmar. Det är det längsta jag har sovit någonsin. Så mycket sömn har jag aldrig varit i behov av. (Och ska aldrig behöva bli igen?) Utvilad och pigg (Satan heller!) med ett nytt fräscht sätt att se på saker, insåg jag att jag, tro det eller ej, gör det igen.
Jag trampar på mitt eget hjärta. Stampar och vrider om klacken med lite extra tyngd. Jag låter mig tryckas ner av något som är värt så lite. Och jag kommer stanna kvar. I-fyra-fucking-månader-punkt.

men du är som du är

Och jag fortsätter att vara glad. Förväntansfull och ivrig. De sa att vädret skulle bli fult, men det blev fint. Kallare men fint. Och jag kan inte sluta le.

Nu ler jag extra mycket, då de sänder en live-konsert plus intervju med Säkert! på p3. Det är så vackert så jag dör.

Det är inte mycket att kvar att packa upp nu. Inte mycker kvar att göra sig av med heller för den delen.

Så har jag återigen kommit på att jag har världens finaste ungar att hälsa på i Holland. Kärleksbarn liksom. (Säkert! är ett fantastikt band!!!!)

Så himla onödigt.