sparris under stålhättan

Finlördag ftw. Fick mig en mysig sovmorgon innan jag och mamma tog bilen till IKEA för att handla sängben. Lyckades dessutom flörta till mig lite bestick och en pannkakslunch. Mamma-tid är bästa-tid.

När huvudet inte klarade av fler skrikande barn, lockande sängar och kundvagnshets, tog jag min tunga väska och satte mig på fyran mot världens bästa Monique. Franskt kaffe med hennes mansvänner hann vi med innan vi besökt Focus sjukt målinriktade. Vi skulle ju laga...
.
...risotto. Ungefär världens bästa maträtt med kantareller, sparris och massa, massa parmesan. Dör. Vill äta igen. Och då har jag precis tryckt jordnötsbiffar med mammas råstekta potatis och grönpepparsås.

Proppismätta och öl-glada snörde vi på oss stålkängor och traskade i väg till Trädgårn för att avnjuta en Dia Psalma-konsert. Röjigt. Typ. Och bra. Himla mycket glatt. Ännu lite gladare blev vi när oljepengarna ville dricka whiskeyshots. Hej vad det gick! Den tog oss ända till favoriten Yaki Daa där vi inte rökte cigaretter i fönstret på femte våning. Dock blev suget efter kall risotto för stort tillslut, så vi gav med oss och gick hem och mölade ner lite till innan vi slocknade under varsitt täcke med doft av svart familj.

Just nu tycker jag att det är väldigt bra. Det mesta. Jag är nöjd med att inte jobba när jag har bakishuvud. Jag är nöjd med att i stället få vandra omkring i fleecetröja, tända värmeljus, äta tjock vaniljyoghurt och lyssna på Martha Wainwright. Jag är nöjd med att bo hos min familj. Och att vara godkänd på första delkursen.

Och nu vill jag egentligen sova på min nya fake-tempurkudde men får lov att hålla mig vaken till första avsnittet av Pan Am. I morgon börjar andra veckan av perspektiv. Flådigt!