Om att uppskatta, sakna och överleva.
Det finns stunder jag önskar att tiden inte ska stanna. Stunder som mest av allt borde bli stunder i baktiden
Det finns stunder i framtiden jag önskar aldrig ska bli stunder i baktiden.
Ibland finns det till och med stunder jag önskar vore baktid, nutid och framtid. På samma gång. En sådan där stund som lyser extra mycket mer än de som lyser starkast.
Det är fint att vakna av solen i ögonen. Det är vackert att få lungorna fyllda av morgonsyrener.
Det kittlar lite mer än vanligt i hjärtat när vinden som blåser bort luggen från ögonen inte är kall, utan ljummen.
Jag tycker om att peka ut personer i hjärtat. Snudda lite och ge bort guldstjärnor. Jag gillar att likna dem vid blommor. Blommor, ädelstenar eller skor. Kanske också vid färger. En skala där svart inte är sämst. Det finns inget dåligt.
Det här är du:
Någonting på din rygg håller dig alltid högre än molnen. Något i din blick håller alltid mig precis under dig. Där jag är trygg. Din utslagna krona är alltid lagom ung. Lagom blyg. Den knoppar sig aldrig på kvällen, den är alltid sprungen.
Det här är du:
Du är bubblor. Du är löpning. Du är melodier. Du är överallt. Du är mint. Du är mjuk (inte som marshmallows). Du är helig.
Det här är du:
Ingenting och allt är känt med dig. Min favorit är isbjörn, din med. USB - det är du.
Ni får alla plats på samma ställe. Hur märkligt är inte det?
Ha en fin måndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar